|
Azita Ghahreman (1962- )
Böcker på persiska · Avazhaaye havva (Evas sånger) 1990 · Tandishaaye paeezi (höstens skulpturer) 1996 · Faramooshi aine sadei daarad (glömskan är en enkel ceremoni) 2002 · Inja hoome-haaye kalaaq ast( Här är kråkans förorter) 2008 · Zani ke aamad maraa bepooshad(kvinnan som kom för att klä mig) 2009
Böcker på svenska · AZITA GHAHREMAN — Dikter: 4 diktsamlingar, 2009 ------------------------------------------ Azita Ghahremans fyra första diktsamlingar ges i maj 2009 ut av Smockadoll förlag i svensk översättning av Sohrab Rahimi och Kristian Carlsson. I Iran har Ghahreman hittills publicerat diktsamlingarna Avazhaaye havva (Evas sånger) 1990, Tandishaaye paeezi (Höstens skulpturer) 1996 och Faramooshi aine sadei daarad (Glömskan är en enkel ceremoni) 2002. Den fjärde diktsamlingen, Inja hoome-haaye kalaaq ast(Här är kråkans förorter), som inte fick publiceringstillstånd hos den statliga kulturmyndigheten, har nu kommit ut på periska, på Smockadoll förlag i Malmö. Azita Ghahreman bor i Sverige sedan 2006. I sitt hemland är hon en erkänd och etablerad poet. Debuten blev mycket uppmärksammad i media och den senast utgivna boken i Iran (glömskan är en enkel ceremoni) nominerades till årets bästa bok. Ghahreman har även översatts för antologier på franska, holländska, engelska, arabiska och tyska.Azita Ghahreman skriver på persiska men vid sidan om skrivandet har hon även översatt amerikansk poesi till persiska.2008 kom hennes fjärde bok ut på persiska i Sverige. 2009 kom hennes femte bok på persiska i Iran, Zani ke aamad maraa bepooshad(kvinnan som kom för att klä mig)(censurerad). 2009 kom hennes samlade dikter(ocensurerade) på svenska ut för första gången på smockadoll förlag i Malmö, under namnet: AZITA GHAHREMAN — Dikter: 4 diktsamlingar.
DIKTER av Azita Ghahreman I översättning av Sohrab Rahimi och Kristian Carlsson
En röd cykel
Fortfarande drömmer jag om min röda cykel vid sommarens gröna strand skuggan av mitt hår vilsen i vattnet och nävarna fulla av vindruvor att bli vuxen var smärtsamt växa bland stenar och ogräs att förlora varenda brokig kula sitta vid gränden utan lekkamrat med en rostig cykel i källaren och en bild av en grön gata på väggen
Med en röd ros
Med den röda rosen måste du passera de svartskjortade och trottoarens slitna fanor det finns ingen annan väg kom ner med din röda ros färdas genom linjer och paragrafer mot papprets vänstra hörn sväng av mot mina minnen möt mig i ett gult gammalt hus med gnisslande dörrar och falluckor täckta av murgröna och gräs. Uttöjda och förvanskade viskningar är tingens damm; årens vemodiga hölje runt skräcken. Kom, kom hit i skymundan med din röda ros och peka ut paradisets port
Tre höstmotiv
1. Än en gång ska jag föda gångna höstar och förspilld grönska även dina ögons färg och den undanskymda vrå på en gammal gård där vinden bestal oss sedan kärleken stillnat som när en mekanisk nalle med rosa trumma slumrar mot en vägg. Utmed lönlösa vägar satt vi som glömda papegojor på utnött bagage. De avlägsna stadsportarna hängde fritt i öknen
2. Fjärilar och veteax som ska nattas små blå kläder en vagga med vit spets allting förberett
en gravid kvinna bläddrar i ett gammalt album ur bilderna kommer blåsten än en gång är det höst kalla hit färgerna så att jag på fotots ödelagda trottoar plötsligt vaknar upp i en barnvagn framstupa förbi krokiga pilträd mot skymningshimlen och än en gång har fött mig själv;
ännu oviss om namnen kan jag enbart söka dina ögon i skymningens ansikte
3. Natten är en gammal spåkvinna som tolkar gatans linjer. Ni står inför en obekant årstid och i ödelandet ropar vilsna döda på sig själva; hösten kommer att än en gång förlösa oss som högar av löv. Odjuret med röda fjädrar böjer sig med ensamhetens långa ylande över jordens rund; det hyser en tigande fågel inuti kroppens lera
Blå
Ingen kommer längre ihåg henne alla torgets violer är likadana.
Tidens lag skrivs alltid i tid stenarna kastas repen hämtas båten ljuder och man ropar ut de landsförvisades namn.
Glömskan är en enkel ceremoni lite sorgsen men när ritualen är över har vi alla blivit förlåtna och våra fingrar har fått himlens färg — bödel och kung och clown och även den som i en lång gränd förälskat sig i någon som inte hann ända fram.
Man har använt sig av en enkel lag ur geografiboken och barnen kan den utantill: alla vattendrag rinner ut i havet
Där vi började
det är inte långt kvar tills livet tryter havet samlar sig i ring och slingrar sig mellan mina fingrar sommaren kommer i mått av skum långsamt stickar ljuset mig nu är jag en lila punkt i början av en dikt en glad himmel som skiftar färg cirkulerar och förlorar sitt ansikte för att likna dig
det var som om månen slöt sina ögon och öppnade dem igen punkter och linjer blev fullständiga och försvann när du kom en dörr som långsamt stängdes igen havet sov under orden livet hade passerat jag skulle börja om och du var mitt namn
När vintern kommer
När vintern kommer ska jag likna mig själv; böckerna runtomkring dig har fattat eld. I drömmen springer Jasmin som en hjort uppför berget; berget omfamnar jag enkelt det ryms i bröstet och klippornas figurer inger ingen fruktan. När vi klättrar uppför fallet kommer ett tamare hav en yvig vit hund som jag hållit i koppel slå mig då inte med ord tortera mig inte gnid inte din kropp mot klipporna — jag vill inte dö som ett par blodiga ögonlock.
När du viker av vid slutet av den här gatan ligger vintern som en spikrak gränd och åren är vilda svarta hästar som du räknar på fingrarna. När vintern kommer går vi åt var sitt håll den ena vägen går miste om mig på den andra blir jag funnen men du borde inte bli rädd berätta istället varför du stuckit kniven i ditt bröst och varför människorna blivit rymlingar i spegeln
|
